Förra veckan var det vecka 29. Veckan då jag fick besök av mina kära vänner från frösön. Förutom att vi bodde på vad vi kallar ett kollo så levde vi drömmen. Glass, godis, sol och vilda kalas i en välkänd sjöbod i Kungshamn är bara några få exempel på vad som förgyllnade våra dagar och nätter. När tjejerna sedan åkte hem fick jag många konstiga tankar att ta itu med, så som att jag hade jobbat klart, att killarna flyttar ut i veckan och att en annan fin person inte längre skulle vara kvar här. När jag sedan började tänka på allt där uppe i Östersund fick jag någon slags hemlängtan. Stråket/storsjöyran/vännerna jag saknar så det gör ont/mitt nya hem och faktiskt så saknar jag även träningen och min lite nyttigare livsstil som jag förhoppningsvis faller tillbaka i snart i en väldigt lagom mängd. Att inte heller ha sett sina föräldrar på snart 7 veckor är också något som känns i hjärtat, faktiskt. Så det var här jag bestämde mig. Jag gör som tanken va från början, dom säger ju att det är det bästa? Inatt tar jag tåget till Östersund efter att ha haft den bästa tiden i mitt 18åriga liv här nere. Jag skriver mer när jag kommer hem, och när jag förhoppningsvis har slutat att spy av någon störig anledning.